Igår var vi hos veterinären. Jag var så sjukt nervös att det skulle vara något fel i bakdelen på henne också att jag knappt sov någonting natten till igår.


Freja är cool hos veterinären. :P

När vi tagit bilderna så fick jag följa med och titta på dom tillsammans med veterinären. Det var främst frambenen vi pratade om eftersom hon aldrig vill sluta halta. Han sa att det inte är säkert att hon gör det någonsin men att hon förmodligen inte har ont av det. Hon kan helt enkelt inte böja på benet som hon ska pga skadan som blev innan vi opererade. Så nu ska vi träna henne korta pass i vattnet och försöka simma med henne i sommar.

Hon hade inga artroser någon annanstans och det verkade inte vara något som helst fel i bakbenen! Puh, vilken jäkla tur. Jag har alltså oroat mig alldeles i onödan, tur det:P


Upprörd dam, det är ju en massa hundar och katter som inte tycker att
det är lika roligt att komma till veterinären som Freja gör:P


Såhär såg det ut när hon precis opererats. Vänster fram.


Såhär ser det ut idag.


Och såhär ser hennes friska ben ut.


och höfterna:)

Nu ska det bli spännande och se vad skk ger för utlåtande.

Imorgon är det dags att åka till veterinären och undersöka Frejas fram och bakben. Jag är sjukt jävla nervös och vill egentligen inte åka dit alls. Det var meningen att Stefan skulle åka dit ensam med henne men han är hos sina föräldrar i Vuollerim och hjälper till att måla huset. Som tur är så kunde min syster följa med så jag behöver iaf inte vara ensam ifall det blir dåliga nyheter.

Jag har blivit mer och mer stressad och nervös ju närmare veterinärbesöket vi kommer. Jag har inte känt såhär någon av gångerna innan. Visst har jag varit nervös men inte på det här sättet.

Bakbenet är jag fortfarande inte klok på. Det kommer jag nog aldrig bli. Ibland ser det ut som att hon haltar och ibland är hon nästan lite vinglig i bakbenen. Men det kan ju bara vara jag som inbillar mig (som vanligt). Hon har även varit lite låg de senaste dagarna så hon har fått ta det väldigt väldigt lugnt. Vi har bara tagit korta promenader just eftersom hon varit så låg. Och idag tog vi och körde lite lydnad inomhus och när vi gick en runda ute så körde vi läggande under gång i regnet. Haha ni skulle ha sett henne, det var oslagbart. Hon dunsade ned i backen och såg så förvånad ut när hon upptäckte att det var blött:P

Nu är det dags att sätta sig vid matteboken ett tag. Ni får förmodligen en uppdatering imorgon om hur det gick hos herr doktor:)

Vi är tillbaka på ruta ett igen.

Jag vet inte vad det är som har hänt egentligen. Vi har inte gjort något utöver det vanliga men hon har blivit känsligare i benet av att gå på rehab. Hon klarar helt enkelt inte av att gå lika långt längre.

Efter sista gången på rehab var hon rätt trött i benet. Och jag trodde det bara var just det, att hon var trött. Så igår knallade vi upp till mamma och efter det konstaterade jag två saker:
- Hon klarar inte av att gå den sträckan utan att bli ännu mer halt.
- Hon haltar även på höger bak, det är jag helt säker på nu.

Så när jag skulle gå från mamma fick Freja stanna där och sen lifta ned med Stefans föräldrar som skulle hälsa på oss.

Jag har varit jätteledsen, jävligt jävligt ledsen. Jag är fortfarande ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra. Är det vårat fel att hon blivit så dålig?

Jag inbillar mig att hon blivit känsligare av rehab. Hon går över 15 minuter i ganska snabb takt, mycket snabbare än vanligt och hon är alltid alldeles utmattad när vi kommer därifrån. Det är ju efter vi börjat rehab för ett par veckor sen jag har börjat lägga märke till den där "överkänsligheten" som fanns där för några månader sen och jag har trott att jag inbillar mig ända till efter sista vändan på rehab. Alla säger alltid att jag inbillar mig.

Igår hoppade hon ned från våran säng och landade förmodligen fel. Efter det haltar hon jättemycket, även fast hon haltade mycket innan hon gjorde det.

Det känns som att det är slut nu. Jag vet att jag inte ska ta ut något i förskott men jag har legat och grubblat hela natten. Jag har sån ångest, för det här med döden. Jag tror inte att hon får det bättre där, hon har det bra hos oss och jag vill inte se henne sluta andas. Jag vill inte vara med när dom söver henne och veta att det var sista gången hon såg på mig. Hon litar ju på mig och så ska jag ge någon annan lov att döda henne? Jag är så himla rädd.

Nu känns det verkligen att sommaren är påväg! Idag har det varit jättevarmt och Freja har legat ute på baksidan och solat:) Efter ett tag reste hon sig upp, gick in och la sig ned, helt utmattad av värmen. Så vi tog fram vattenslangen eftersom vi ändå höll på att städa och skulle spola av fönsterkarmarna på baksidan. Freja tyckte det var huuur roligt som helst att försöka fånga vattnet och blev lite svalkad på köpet:)









Efter vattenkriget var hon nöjd och la sig i solen för att torka:) Det är så skönt att bo på bottenvåningen och ha uteplats. Det är synd att Freja är så odräglig och sticker från baksidan, annars hade man kunnat låta henne gå in och ut som hon vill. Oftast nöjer hon sig med att strosa innanför staketet, men ser hon är katt är hon bort med vinden. Tur att katterna ofta springer upp i ett träd i närheten istället för att fortsätta springa.

Igår var vi på rehab också. Hon som var där trodde att hon slutat halta men det har hon ju inte, tyvärr. Jag hörde ganska mycket tvekan i hennes röst när vi pratade om hältan. Den borde ju ha försvunnit vid det här laget. Sen sa hon att det såg ut som att hon haltade på bakbenet och att hältan i frambenet såg ut som en ledhälta. Om det är det kommer den väl aldrig att gå över och vad ska vi göra då?

Jag grinade som en tok när vi var påväg hem och tänkte på alla hemska grejer som skulle kunna hända. Varför kan hon inte få bli frisk? Jag hatar det här. Det kanske inte är meningen att vi ska ha hund? Varför finns såna här sjukdomar? Så himla onödigt! Jag vill ju jättegärna ha en till hund så småningom. Men tänk om den hunden också blir sjuk? Det är så jobbigt att oroa sig. Nu kan vi inte annat än vänta och hoppas att det går över. Annars får vi se vad som händer. Jag tänker göra allt jag kan för att få henne frisk.

Idag har vi varit på rehab och det gick jättebra. Jag tror att hon får gå ungefär 15-16 minuter med en paus. Det är rätt mycket om man jämför med förut. Då gick hon sakta, kort och med många pauser. Men nu när hon läkt mer så kan man ju köra på lite hårdare så att sladdermusklerna tränas upp lite:)

Efter rehab for vi förbi på storheden för att handla. Där mötte jag två av mina gamla klasskamrater, Marie och Sanna som var där och tränade med deras hundar. Freja fick hälsa på ett par hundar och det gick över förväntan. Dino är hennes gamla kärlek. Hon var väldigt förtjust i honom när hon var liten och han tyckte mest att hon var skitjobbig och påflugen men är påtok för snäll för att säga till:P Jag tror faktiskt att hon kände igen dom lite. För hon brukar inte bli sådär översvallande glad när "främlingar" hälsar på henne. Hon brukar tappa intresset ganska snabbt. Men den här gången var det som sagt, rätt översvallande. Hon var fortfarande lite småkär i Dino och pussades lite med honom:) Sen fick hon träffa Cliff som hon också brukade leka med när hon var liten, där var hon lite spännig men hon gjorde inget tokigt iaf. Ixa var hon däremot inte så förtjust i. Då kom surkärringen fram kan jag tala om! Men Ixa sa ifrån som tur var och jag tror Freja blev lite halv-paff. Hon är inte van vid att någon säger ifrån. Så det var rätt åt surkärringen:P

I början var hon rätt lugn, lugnare än jag trodde att hon skulle vara med tanke på att hon visste att det satt en massa hundar i bilen och både Sanna och Marie hade ute en hund var. Det var i slutet innan vi for som hon blev skitjobbig. Sanna började busa med en hund och då tyckte Freja att hon minsann också skulle få vara med! Så det blev en del gnäll men över lag skötte hon sig över förväntan.

Det var jätteroligt att träffa er och hundarna tjejer!

Efter att både ha varit på rehab och suttit och tittat på hundarna var hon dötrött. Hon hann knappt in i bilen innan hon däckade. Vet ni hur skönt det är att se henne trött för en gångs skull?

Så när vi kom hem så la hon sig och sov ett tag och sen gick vi ut på baksidan så hon fick ligga och vila och sola sig samtidigt. Det ääääälskar hon:)


Det ser tametusan ut som att hon glöder när man ändra kontrasten:)
Våran lilla snygging!


Det var en liten hund (chihuahua blandning?) som sprang runt vårat staket.
Och inte att hon sprang fram!:D *As-stolt matte!*

Senare skulle jag pröva gå en kort promenad med henne. Men hon var så trött och slut i kroppen att jag i princip fick släpa henne runt 10-minuters rundan. Vi gick förbi hundar två gånger också och hon gjorde inte annat än att titta på dom. Det kanske var överskottsenegin som gjorde henne så förbaskat odräglig trots allt? När man har en sjuk hund (när JAG har en sjuk hund) så släpper man på reglerna en del, bara för att det är så synd om dom. Man kan ju inte bråka med dom när dom är ont vet ni:P Men hon vet mycket väl vad som gäller, det är bara ingen prioritering för henne när hon har så mycket energi att hon håller på att sprängas!

Så nu när hon blivit så pass bra så väntar jag bara på att hon ska bli jättemycket sämre igen. Jag har ren döds-ångest på kvällarna och tror alltid att vi ska behöva ta bort henne dagen efter. Det är skitjobbigt att gå omkring och oroa sig när man egentligen vill vara glad för att hon har blivit så pass mycket bättre. Det har tagit oerhört mycket på mitt psyke att ha en sjuk hund. Man dras hela tiden mellan vad man VILL och vad man BORDE göra. Än så länge har det jag vill varit en bra väg för Freja också. Det är väldigt god prognos på den här typen av skador, vi har bara råkat ut för lite komplikationer som vi inte räknat med. Trots alla problem så går vi fortfarande in med inställningen att hon ska bli frisk, både vi och de som jobbar på djursjukhuset. Att dom också tror att hon ska bli frisk gör ju att vi (läs: Stefan) inte oroar oss lika mycket.

Men jag oroar mig så mycket för att jag kommer komma till det stadiet där jag kommer vara tvungen att välja mellan vad jag vill och vad som är bäst för Freja. Jag vet att jag inte skulle kunna leva med att veta att hon aldrig kommer bli bra och alltid kommer ha ont. Men det känns som att jag aldrig någonsin skulle klara mig utan henne.

Jag vet mycket väl att det är många som tycker att vi är elaka mot Freja som utsätter henne för det här. Men hade inte både rehab-personalen och ortopeden sagt att det är en stor chans att hon blir frisk skulle vi inte heller utsatt henne för det. Det är kostsamt på alla sätt och vis att operera, undersöka, rehabilitera, oroa sig, hoppas, vara förtvivlad, att se henne ha så ont som hon haft vissa perioder. Men vi skulle inte utsätta henne för det om vi inte visste att hon med största sannolikhet kommer att bli frisk.

Och nu när det går så pass bra så är jag glad att vi satsade på att få henne frisk. Det är inte bara att gå till rehab en eller två gånger i veckan och röntga benet då och då. Men jag kommer nog aldrig sluta att oroa mig. Jag kommer att oroa mig ända tills hon blir gammal och dör. Och när vi skaffar nästa hund kommer jag också oroa mig. Men det kanske är normalt?

Jag skriver inte det här för att försvara mig på något sätt, jag känner inte att jag behöver göra det. Anledningen att jag tänkte på det är att vi pratade om det när vi var på rehab idag och sen dess har jag inte kunnat sluta tänka på det. Det kan ju vara kul för er att läsa om lite annat än våra 15-minuters promenader ibland:)


Freja glassar i solen:)