Vi är tillbaka på ruta ett igen.

Jag vet inte vad det är som har hänt egentligen. Vi har inte gjort något utöver det vanliga men hon har blivit känsligare i benet av att gå på rehab. Hon klarar helt enkelt inte av att gå lika långt längre.

Efter sista gången på rehab var hon rätt trött i benet. Och jag trodde det bara var just det, att hon var trött. Så igår knallade vi upp till mamma och efter det konstaterade jag två saker:
- Hon klarar inte av att gå den sträckan utan att bli ännu mer halt.
- Hon haltar även på höger bak, det är jag helt säker på nu.

Så när jag skulle gå från mamma fick Freja stanna där och sen lifta ned med Stefans föräldrar som skulle hälsa på oss.

Jag har varit jätteledsen, jävligt jävligt ledsen. Jag är fortfarande ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra. Är det vårat fel att hon blivit så dålig?

Jag inbillar mig att hon blivit känsligare av rehab. Hon går över 15 minuter i ganska snabb takt, mycket snabbare än vanligt och hon är alltid alldeles utmattad när vi kommer därifrån. Det är ju efter vi börjat rehab för ett par veckor sen jag har börjat lägga märke till den där "överkänsligheten" som fanns där för några månader sen och jag har trott att jag inbillar mig ända till efter sista vändan på rehab. Alla säger alltid att jag inbillar mig.

Igår hoppade hon ned från våran säng och landade förmodligen fel. Efter det haltar hon jättemycket, även fast hon haltade mycket innan hon gjorde det.

Det känns som att det är slut nu. Jag vet att jag inte ska ta ut något i förskott men jag har legat och grubblat hela natten. Jag har sån ångest, för det här med döden. Jag tror inte att hon får det bättre där, hon har det bra hos oss och jag vill inte se henne sluta andas. Jag vill inte vara med när dom söver henne och veta att det var sista gången hon såg på mig. Hon litar ju på mig och så ska jag ge någon annan lov att döda henne? Jag är så himla rädd.