Född: 2009-01-04

Färg: Brindle med vita tecken

E: Thor the power head sitting bull

U: Arctic Glow Vanessa

Vikt: Ca 26 kg

HD: Grad D

ED: Höger-UA Vänster-Grad 2

MH: Kommer ej genomföras

Uppfödare: Alvens kennel

Ägare: Janna Lundström & Stefan Karlström

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Freja kom till oss i Mars 2009 på Stefans initiativ. Jag trodde inte att jag ville ha hund men hade lovat Stefan att

hjälpa till och träna henne.

 

Men så fort jag och Freja hade lärt känna varandra och jag insett att jag faktiskt inte alls blir särskilt begränsad av
att ha hund blev vi bästa bästa vänner. Stefan brukade promenera med Freja till Naturbruksskolan jag gick på vid
tiden då vi köpt henne och där fick hon vara med i klassrummet med massa andra hundar. Freja älskade
verkligen att komma dit och började vifta lill-svansen så fort vi svängde upp mot skolan. Alla var ju så roliga och
gav henne så mycket uppmärksamhet!

Ganska snart efter att Freja flyttat hem till oss började jag lägga märke till att hon haltade ibland. Det var bara jag
som lade märke till hältan så i början trodde jag att jag inbillade mig. När en tid gått och Stefan också börjat
lägga märke till hältan beslutade vi oss för att ringa till veterinären i Öjebyn. Vi fick en tid för röntgen och
undersökning och vi var jätteoroliga att det skulle visa sig vara något allvarligt fel på henne.

Undersökningen gick hur bra som helst och Freja var så go med veterinären! Dom har ju faktiskt hundgodis som
dom bjussar på och då kan man inte annat än älska dom. Röntgenplåtarna visade inga som helst konstigheter i
benet (v. Fram) och Freja fick diagnosen panosteit. Vi åkte hem med ett recept på smärtstillande och fick lugnande
besked om att detta kan hålla i sig ganska länge men att det inte är något vi bör oroa oss för.

Efter några veckor hade hältan snarare blivit sämre än bättre, trots smärtstillande och vi ringde tillbaka till
djursjukhuset i Öjebyn där dom skrev ut ytterligare ett recept på smärtstillande. Min jättesnälla och jättebra
djursjukvårdslärare på skolan hade sagt åt mig att vara lite kritisk eftersom det faktiskt kunde vara något annat
som ställde till det hos Freja. Så direkt då vi lagt på luren ringde jag till Djursjukhuset i gammelstad utanför Luleå
som tyckte att vi skulle komma in och röntga henne en gång till.

Den här gången hade jag ännu mer ont i magen och det är det enda veterinärbesöket som jag minns glasklart.
Freja röntgades och veterinären kommer in och säger att en av deras specialister ska få ta en titt på bilderna och
därefter lämnar hon oss i rummet igen. Vi förstod att något var fel och fick det senare bekräftat när hon kom in
igen och tafatt förklarade att det var något fel i hennes ben och att hennes enda chans var operation. Hon pratade
om radiusoperation och allt lät så himla allvarligt att jag trodde det var kört. Vidare frågor hänvisade hon till
ortopeden Lars Steinvall som utförde operationen på Freja.

På operationsdagen som blev satt några dagar senare, fick vi prata med Lars som pedagogiskt och lugnande
förklarade var han tänkte göra och hur det skulle gå till. Ena benet, Ulna, hade växt för mycket och det hade blivit
som ett "trappsteg" i leden. Därför skulle han nu ta bort en bit av ulna så att trappsteget fick sjunka och ledytan
skulle bli jämn igen.

Operationen genomfördes och vi gick till en början på väldigt täta efterkontroller. Men Freja ville aldrig läka ihop
igen. "hacket" i hennes ben var fortfarande kvar och en till operation där dom retade benstumparna och gjorde
en bonegraft var nödvändig. Detta var åtskilliga månader efter den första operationen och under dessa månader
hade vi i princip inte kunnat göra någonting med Freja.

Innan andra operationen började vi också gå på Rehab på Gammelstads djursjukhus. Freja fick gå på ett rullband
i vattnet och gång efter gång drabbades vi av bakslag. Hennes hälta blev jättedålig efter rehab och vi kunde inte
förstå vad som var fel.

I Juli, Augusti 2010 hade hältan i princip försvunnit helt och under sommaren simmade Stefan med henne flera
gånger i veckan. Det gav verkligen resultat och nu har vi börjat köra både högre tempo och lite längre pass på
rehab.

Alla bakslag och allt elände vi har fått vara med om har rörts ihop till en enda röra, men det mesta finns att läsa i
bloggen.

Om vi nu ska bortse från sjukdomen som tagit upp en hel del tid och energi så är Freja en riktig glädjespridare.
Hon har ju fått vara inne en hel del och saknar socialisering med andra hundar men med människor är hon helst
underbar! På sista tiden har hon blivit något av en mans-hatare och kan mopsa upp sig mot stora karlar men det
är inget som inte kan jobbas bort!

Frejas bästa vän är min lillasyster på 8 år, dom är på samma nivå och leker med varandra så ofta dom kan. Hade
hon fått välja mellan mig och Julia är jag inte så säker på att hon valt mig;)

Vi tränade en hel del lydnad förut och jag var helt inställd på att få börja tävla med henne och övervinna min
rädsla. Men vi var tvungen att lägga alla sådana planer på hyllan p.g.a. skadan. Jag fortsatte träna henne så ofta
jag kunde och när hennes ben tillät. Men nu på sista tiden har jag helt tappat gnistan på allt som heter träning. Vi
går långa promenader och leker istället. Om allt ser lika bra ut som det ser ut nu när snön tinat igen ska vi börja
spåra, det har vi inte fått göra så mycket som vi velat heller.

Men allt som spelar någon roll är att Freja är lycklig och det är hon verkligen just nu:)