Idag hade vi andra kurstillfället och det gick lite bättre än förra gången förutom att jag är för snabb på att korrigera henne. Hon fick några gast-anfall men med de tips jag fått av uppfödaren och hennes vän om att korrigera kort och intensivt så kom hon liksom av sig. Hon är inte van vid att jag verkligen säger ifrån på det sättet, det brukar vara mer kamp mellan oss. Att hon vill åt ett håll och jag drar åt ett annat. Nu ger jag henne inget alternativ. Det kanske låter självklart men för mig har det hittills inte varit det. Jag har mjukat som fan efter att hon blev sjuk och under den värsta tiden behandlade vi ju henne som att hon var gjord av socker. Sen har det väl bara blivit en dålig vana och ond cirkel som vi inte riktigt tagit oss ur.

Efteråt pratade jag med uppfödaren om vårt beslut och våra planer om det inte fungerar med valpen och Freja. Det känns bra att ha en backup-plan även fast jag verkligen hoppas att det fungerar klockrent. Nu är det bara två dagar kvar tills lillan är veterinärbesiktad och får komma hem:)

Vi har som de flesta säkert redan vet planerat att utöka vår lilla flock med en liten Staffetik från Matheriz kennel som ligger här utanför stan. Jag har hållt koll på hennes kennel ett ganska bra tag och visste att det planerades en kull men var osäker på om vi verkligen skulle skaffa en till.

Men så bestämde vi oss, jag gillade verkligen de intrycket jag fått av kenneln och var glad över att hon faktiskt var aktiv med sina hundar men framförallt, hon tar stor hänsyn till hälsan i sin avel och har väldigt sunda åsikter om detta som speglar mina egna. Så vi tog kontakt med kenneln och jag beskrev redan från början omfattningen av Frejas problem med andra hundar eftersom jag ville att hon skulle ha en möjlighet att tacka nej. Direkt då vi bestämt oss och tingat valpen visste jag att nu kan jag inte komma undan från det obehagliga med Freja längre. Jag måste ta tag i vårt problem med andra hundar. Jag blev jättemotiverad! Så någon dag senare så anmälde jag oss till en allmänlydnadskurs på studiefrämjandet och det visade sig senare att det var vår uppfödare som var instruktör för kursen och hon ringde och berättade att hon hade plats på en av hennes kurser som började samma dag. Om jag inte hade tagit den platsen hade jag fått vänta till i april och det kändes skitbra att få sätta igång innan valpen flyttar hem.

Vi har än så länge bara hunnit gå en gång på kursen och då berättade uppfödaren att hennes beteende inte är aggressivitet utan snarare osäkerhet och rädsla. Det kändes som ni kan läsa nedanför jättebra efter första kurstillfället då jag fått se och höra att hon inte är aggressiv. Jag såg på Freja med helt andra ögon.

Dagen efter ville uppfödaren träffa oss igen eftersom hon är orolig över hur Freja kommer reagera på valpen. Jag förstår absolut hennes oro och vill att vi alla ska känna oss trygga med att valpen flyttar hem till oss. Uppfödaren hade även med sig en kompis som verkade vara en kunnig hundförare. Båda kontaterade samma sak som dagen innan, att Frejas beteende inte är aggressivitet utan osäkerhet och en gnutta rädsla.

Sen sa båda två det jag själv bävat för enda sen vi bestämde oss. Att vi kanske ska tänka över valpköpet en extragång eftersom det inte finns några garantier för att Freja inte slår över och så har vi ingen valp längre. Jag vet att dom har rätt och jag har mått så dåligt sen dess. Jag började lite i fel ände genom att först skaffa valp och sen ta tag i Frejas problem. Men till mitt försvar så har allt med Freja vart jättejobbigt och jag har inte vetat hur jag ska hantera det. Att vi skaffat valp har verkligen motiverat mig att ta tag i det och inte ge mig! Jag vet att det är helt sjukt att något sånt ska behövas för att jag ska ta tag i det men nu har det blivit så.

Jag själv är ju en person som är oroligt lagt för att uttrycka det milt. Det mötet hällde verkligen vatten på min kvarn vad det gäller oron och jag har varit väldigt ledsen och uppgiven sen dess. Vi har träffat valpen och uppfödaren flera gånger och fäst oss vid båda två, så att säga. Valpen har redan fått ett namn och uppfödaren är en person som jag verkligen trivs med, som verkar väldigt kunnig och som jag litar på.

Idag bestämde vi oss verkligen för att få det att fungera. Vi for iväg och köpte en bur att ha inomhus till då vi ska presentera valpen och Freja för varandra och små matskålar som valpen kan ha medan hon är liten.

Nu har jag i flera veckor sett fram emot att valpen ska flytta in hos oss och varit jätteglad att vi förmodligen kommer få en frisk fin hund som jag kanske vågar mig ut på tävlingsplanen med. Jag är inte beredd att ge upp det nu då vi vant oss vid tanken och fäst oss vid lillan.

En av mina vänner har varit i hundköpartankar ett tag men bestämt sig att hon ska vänta tills hon vet hur allt blir efter skolan då hon inte kommer här uppifrån. Så jag och hon har halverst kommit överrens om att Freja ska få vara på stödhem hos henne till vi kommit iordning med henne och hennes problem med hundar ifall det inte fungerar med henne och valpen här hemma. Då har jag iaf en reservplan ifall det verkligen inte fungerar och min strävan kommer definitivt vara att få hem Freja på heltid såfort som möjligt. Vi klarar oss inte utan vår speciella älsklingstjej.

Nu hoppas jag att allt löser sig med fröken frecken och att veterinärbesöket som vi bokat in på tisdag kommer ge goda nyheter. Vi ska be dom jämföra Frejas senaste röntgenbild med en ny för att se hur det har utvecklats i leden på henne.

Håll nu för tusan tummarna för oss.

 

Freja med hennes bästaste bäste vän i hela världen, Louie.

Idag vände allt. Ingenting känns bra längre och jag känner mig som en usel hundförare. Vi var på bruks en sväng för att kolla Freja och man kan väl säga att jag inte fick höra det jag ville. Verkligheten gör ont! Nu finns det två alternativ. Antingen bryter jag ihop, ger upp och låter allt vara som det varit hittills. Eller så tar jag det här som något positivt och använder det till vår fördel för att ändra mig och Freja. Jag blir så jävla sur på mig själv att jag tar allt så hårt, att hela min dag har gått åt till ältande, oroande och ångest. Nya tag imorgon!

Idag var vi som sagt på kurs och jag var JÄTTE nervös innan. Det fanns inget stopp på mina katastroftankar och Freja kände direkt att någonting var på gång. Vi hade blivit tillsagda att komma dit en halvtimma i förväg för att i lugn och ro kolla in lokalen och hinna lugna ned oss innan folk och hundar började droppa in.

Alla i gruppen visste om att Freja (läs: Jag) har problem och det hjälpte mig att slappna av en hel del. Då vi är ute på promenad så blir både jag och Freja blockerad då jag alltid förväntar mig den värsta reaktionen från ägare till hundar som hon slänger sig mot eller skäller åt.

Vår uppgift idag var rätt och slätt att sitta på sidan och käka köttbullar. Istället för att belöna då Freja kollar bort från hundarna så (som jag brukade göra förut) så skulle jag belöna då hon tittade på dom. I början kändes det väldigt främmande för mig och jag tänkte hela tiden att jag förstärkte ett beteende som jag inte ville ha. Alltså att hon är spänd som en fjäder då hon kollar på andra hundar. Men efter bara ett kort tag så märkte jag att både jag och Freja slappnade av, att titta på hundarna blev någonting positivt. Jag kan knappt vänta till att få fortsätta träna det här på promenaderna.

Ledaren för kursen är min nya uppfödare Maria och jag kan redan nu säga att jag kommer trivas jättebra med henne. Hon har ett väldigt självklart sätt med hundarna, det bara är så. Precis den inställningen och sinnestämningen vill jag också ha tillsammans med min hund. Hon tog över Freja och gjorde övningar i gruppen med henne och det var väldigt nyttigt för mig att se att Freja faktiskt kan. Jag blev så stolt då jag såg Freja gå sicksack mellan deltagarna tillsammans med Maria och faktiskt klara av det. Jag blev så stolt då jag märkte hennes energi bland andra hundar och framför allt, hennes förmåga att fokusera på mig då vi tränade lite lydnad på sidan av.

Men samtidigt så blir jag ledsen då jag ser vilken grym hund jag har och inser att det är jag som påverkar henne dåligt. Jag försöker verkligen skärpa till mig, inte tänka mig värsta tänkbara senario och ta saken som den kommer. Jag vill tro att det är jag som hjälpt henne att få den fina grund jag tycker att hon har, den positiva inställningen till träning och hennes fokus trots ny miljö med andra hundar.

Det är jättejobbigt, men vi ska klara det. Det har jag gett mig fan på. Och med uppfödaren bakom mig så känns allting mycket lättare. Jag behöver en knuff, någon som talar om för mig att det inte är så jävligt som jag tror. Guld värt!

Nu är det en väldigt trött dam som ligger här brevid mig och sover. Jag ska nog göra henne sällskap!

Nu var det jättelänge sen jag skrev här igen. Men det ska det förhoppningsvis bli ändring på nu.

Tänkte bara kika in och säga att idag börjar jag och Freja allmänlydnadskurs för att få bukt på hennes fjanterier. Uppdaterar senare om hur hon skötte sig:)


Ja jag försökte leta reda på en bra bild, men jag har inte tid så den här får duga!