Vi har som de flesta säkert redan vet planerat att utöka vår lilla flock med en liten Staffetik från Matheriz kennel som ligger här utanför stan. Jag har hållt koll på hennes kennel ett ganska bra tag och visste att det planerades en kull men var osäker på om vi verkligen skulle skaffa en till.

Men så bestämde vi oss, jag gillade verkligen de intrycket jag fått av kenneln och var glad över att hon faktiskt var aktiv med sina hundar men framförallt, hon tar stor hänsyn till hälsan i sin avel och har väldigt sunda åsikter om detta som speglar mina egna. Så vi tog kontakt med kenneln och jag beskrev redan från början omfattningen av Frejas problem med andra hundar eftersom jag ville att hon skulle ha en möjlighet att tacka nej. Direkt då vi bestämt oss och tingat valpen visste jag att nu kan jag inte komma undan från det obehagliga med Freja längre. Jag måste ta tag i vårt problem med andra hundar. Jag blev jättemotiverad! Så någon dag senare så anmälde jag oss till en allmänlydnadskurs på studiefrämjandet och det visade sig senare att det var vår uppfödare som var instruktör för kursen och hon ringde och berättade att hon hade plats på en av hennes kurser som började samma dag. Om jag inte hade tagit den platsen hade jag fått vänta till i april och det kändes skitbra att få sätta igång innan valpen flyttar hem.

Vi har än så länge bara hunnit gå en gång på kursen och då berättade uppfödaren att hennes beteende inte är aggressivitet utan snarare osäkerhet och rädsla. Det kändes som ni kan läsa nedanför jättebra efter första kurstillfället då jag fått se och höra att hon inte är aggressiv. Jag såg på Freja med helt andra ögon.

Dagen efter ville uppfödaren träffa oss igen eftersom hon är orolig över hur Freja kommer reagera på valpen. Jag förstår absolut hennes oro och vill att vi alla ska känna oss trygga med att valpen flyttar hem till oss. Uppfödaren hade även med sig en kompis som verkade vara en kunnig hundförare. Båda kontaterade samma sak som dagen innan, att Frejas beteende inte är aggressivitet utan osäkerhet och en gnutta rädsla.

Sen sa båda två det jag själv bävat för enda sen vi bestämde oss. Att vi kanske ska tänka över valpköpet en extragång eftersom det inte finns några garantier för att Freja inte slår över och så har vi ingen valp längre. Jag vet att dom har rätt och jag har mått så dåligt sen dess. Jag började lite i fel ände genom att först skaffa valp och sen ta tag i Frejas problem. Men till mitt försvar så har allt med Freja vart jättejobbigt och jag har inte vetat hur jag ska hantera det. Att vi skaffat valp har verkligen motiverat mig att ta tag i det och inte ge mig! Jag vet att det är helt sjukt att något sånt ska behövas för att jag ska ta tag i det men nu har det blivit så.

Jag själv är ju en person som är oroligt lagt för att uttrycka det milt. Det mötet hällde verkligen vatten på min kvarn vad det gäller oron och jag har varit väldigt ledsen och uppgiven sen dess. Vi har träffat valpen och uppfödaren flera gånger och fäst oss vid båda två, så att säga. Valpen har redan fått ett namn och uppfödaren är en person som jag verkligen trivs med, som verkar väldigt kunnig och som jag litar på.

Idag bestämde vi oss verkligen för att få det att fungera. Vi for iväg och köpte en bur att ha inomhus till då vi ska presentera valpen och Freja för varandra och små matskålar som valpen kan ha medan hon är liten.

Nu har jag i flera veckor sett fram emot att valpen ska flytta in hos oss och varit jätteglad att vi förmodligen kommer få en frisk fin hund som jag kanske vågar mig ut på tävlingsplanen med. Jag är inte beredd att ge upp det nu då vi vant oss vid tanken och fäst oss vid lillan.

En av mina vänner har varit i hundköpartankar ett tag men bestämt sig att hon ska vänta tills hon vet hur allt blir efter skolan då hon inte kommer här uppifrån. Så jag och hon har halverst kommit överrens om att Freja ska få vara på stödhem hos henne till vi kommit iordning med henne och hennes problem med hundar ifall det inte fungerar med henne och valpen här hemma. Då har jag iaf en reservplan ifall det verkligen inte fungerar och min strävan kommer definitivt vara att få hem Freja på heltid såfort som möjligt. Vi klarar oss inte utan vår speciella älsklingstjej.

Nu hoppas jag att allt löser sig med fröken frecken och att veterinärbesöket som vi bokat in på tisdag kommer ge goda nyheter. Vi ska be dom jämföra Frejas senaste röntgenbild med en ny för att se hur det har utvecklats i leden på henne.

Håll nu för tusan tummarna för oss.

Freja med hennes bästaste bäste vän i hela världen, Louie.