Kanske dags att uppdatera igen?

Imorgon ska vi på rehab igen, den här gången får Stefan åka ensam med henne eftersom jag har andra ärenden just den tiden. Förra gången vi var där ökade dom på farten en aning och så skulle vi hålla lite extra koll om det syntes någon mer hälta efteråt. Givetvis tyckte jag att hon haltade mer. Varenda dag tycker jag att hon haltar mer! Jag tror jag blir tokig. Men det är bara jag som lägger märke till den hältan så jag antar att jag inbillar mig.

Sen senaste inlägget har jag kommit fram till att hon förmodligen är vaktig. Och jag gillar det absolut inte. Men eftersom det kom så himla tvärt kanske det är något som är övergående. Jag hoppas det.

Ett annat problem vi måste ta itu med är hennes svårigheter att vara tillsammans med andra hundar. Vi har ju undvikit det i princip hela tiden sen första operationen eftersom hon blev så uppspelt och all uppdämd energi som hon inte fick utlopp för gjorde det hela ännu värre. Nu är problemet inte att hon blir uppspelt. Nu blir hon arg och ger sig på hundarna istället. Det går bra ett tag men sen kan hon, utan att bli det minsta provocerad, helt plötsligt börja skälla och låta som en riktig mördarhund. Hon har inte bitit någon, hon skräms mest men det är ändå otroligt jobbigt att hon inte kan umgås med andra hundar normalt. De enda hundar hon funkat ihop med hittills är Jiddra och Louie, men dom har hon umgåtts med ända sen hon var valp. Små hundar brukar inte heller vara något problem. Hon har stuckit till grannen ett par gånger och hon hade en ny liten hund och Freja brydde sig inte alls om den. Men kommer det till större hundar blir det problem.

Jag ska försöka börja ta mig till hundhuset eller liknande så att jag får börja socialträna henne på allvar. Men jag är fortfarande nojjig över att hon ska bli dålig i benet så fort hon rör på sig. Och om hon inte rör på sig är jag orolig att hon ska bli stel.

Ja herregud. Det är inte ens roligt att gå ut på promenader med henne. Att jag inte bara kan vara glad över att det faktiskt blivit bättre, nej, istället går jag och oroar mig över att hon ska bli sämre igen.

Någon som har nått tips på vad jag ska göra åt hennes otrevliga attityd mot andra hundar?

Sådär. Nu var det dags att uppdatera igen. Jag har länge och väl klurat på om jag ska ta upp det här i bloggen. Inte för att jag skäms över hur jag har lyckats som hundägare, för jag vet att jag gör det bra trots allt skit som vi har varit med om. Utan för att jag vet hur folk gärna uppfattar och tolkar saker på sitt eget sätt och även fast jag försöker att inte bry mig, så gör jag givetvis det. Jag tänker på det hela tiden och det tar grymt mycket energi.

Min pappa har en kompis som brukar komma och hälsa på hos dom då och då när vi också har varit där. Kompisen är ganska stressad och nervös(det är det bästa sättet jag kan beskriva det) hela tiden och Freja gillar honom inte alls. När vi öppnar dörren står hon och skäller mot honom, gärna ganska nära för att han ska backa. Hon har dock aldrig bitit eller gjort ansats till att bita honom. Efter ett tag lugnar hon ned sig men undviker att vara i närheten av honom.

För någon vecka sen träffade jag en kompis som jag inte umgåtts med på länge. Freja har träffat både henne och hennes hund när hon var yngre och kände nog igen dom lite! Vi skulle åka förbi hennes killes jobb och lämna fika och ta en rök senare under dagen och Freja fick träffa hennes kille för första gången. Hon gick fram och hälsade och strosade sen runt i gräset runt om oss. När sen min kompis kille började gå in mot byggnaden där han jobbade började Freja hoppa efter honom och bita tag mot hans byxor, inte hårt och aggressivt utan mer som när hon busar. Hon bet mot hans fickor på arbetsbyxorna och först trodde jag hon busade eftersom det är precis så hon gör för att få igång oss.

När vi sen skulle och hämta han från jobbet gick han förbi bakom mig och Freja. Freja snodde runt, skällde och bet tag mot byxan på han igen. Jag tog direkt tag i henne och tillrättavisade henne rejält.

Efter det där har jag funderat mycket. Han var den tredje killen som hon haft agg mot. En annan gång hade hon skällt mot en av syrrans kompisars pappor men det brukar stanna vid det. Hon börjar inte nafsa efter kläderna.

Igår skulle vi hämta upp Stefans lillebrors kompis som Freja aldrig träffat. Först hälsade hon glatt och sen böjde hon bak huvudet och morrade åt honom. Jag tog tag i henne ordentligt och sen var det som att ingenting hade hänt. Freja pussades med honom och låg med huvudet i hans knä.

Jag vet inte vad detta beror på, hon är absolut ingen osäker hund och söker sällan stöd från mig när det handlar om människor (Ja, ni vet dom där jättehemska papperkorgarna som man gått förbi 100 gånger, dom är helt plötsligt jätteläskiga monster under en period för att sen förvandlas tillbaka till papperskorgar). Hon har än så länge bara uppträtt såhär när det gäller killar och istället för att ignorera problemet vill jag ta tag i det nu på en gång så att det inte blir värre.

När hon biter tag i kläderna ser det ut som att det är just det som är meningen. Hade hon velat bita på riktigt hade hon garanterat gjort det också.

Jag förstår heller inte varför det kommer nu? Hon är ju och har alltid varit en väldigt vänlig hund när det gäller människor och det är hon ju fortfarande oftast. Och nu när jag vet att hon kanske kan morra vill jag inte släppa fram henne till någon ifall dom blir rädda.

Vad ska jag göra? Är det en period där hon vill testa vilka hon kan sätta sig på eller är det något annat? Jag hade behövt någon annans perspektiv på saken, är det någon som varit med om dessamma?

Igår var jag och Freja på Rehab. Det gick hur bra som helst och hon som jobbade där igår hade inte sett henne på flera månader eftersom vi hade uppehåll under sommaren och simmade henne själv. Hon blev positivt överraskad av vilken stor förbättring det har blivit i benet. Det är så skönt att det går åt rätt håll! Hältan är borta och det enda som syns nu är förmodligen p.g.a. att hon inte kan böja benet riktigt ordentligt.

Vi har legat på latsidan med träningen i ett par dagar. Det blåser så fruktansvärt mycket ute och jag har blivit förkyld och har så himla ont i öronen hela tiden. Det blir mycket värre när jag är ute så jag biter ihop under promenaderna så tränar vi lite smått inomhus istället:) Hennes attityd nu jämfört med före jag for till Norge är så extremt annorlunda. Förut var hon rätt svår att motivera men nu är hon väldigt ivrig och på hela tiden. Det kanske är för att Stefan inte tränat nästan någonting med henne medan jag har varit borta? Kul är det i vart fall!

Våra promenader har utökats rejält. Vi går mellan 25-40 minuter 3-4 gånger om dagen beroende på hur länge vi har gått tidigare promenader. Idag slog jag på stort och gick 35 minuter, stannade hos mamma i 20 minuter och sen gick vi hem igen och det tar runt 15 minuter. Det gick bra och jag märkte ingen skillnad i gången på henne. Men jag tror ju inte att vi kan gå sådär långt varje promenad.

Imorgon ska jag åka in till stan och hjälpa Shaw med matten och då tänkte jag ta med mig Freja och gå en sväng inne i stan när jag ändå är där. Vi måste träna på möten med andra hundar. Det går bra om hon uppfattar hunden när den är långt ifrån oss och jag hinner säga nej och få henne att inte alls titta på hunden. Men när det kommer en hund runt hörnet nära oss så blir det andra bullar. Då försöker hon ta sig fram. Men vi gör framsteg hela tiden och snart kommer hon nog lära sig:)

Jag måste ju också berätta om att Freja råkade sätta sig på ett tuggummi på bussen tillbaka från rehab igår. Ett stort jävla tuggummi måste det ha varit för det var tuggummi på en stor del av rumpan när vi gick av bussen. Jag var sådär lagom road eftersom det hänt en gång tidigare förra sommaren och då var jag tvungen att raka bort pälsen eftersom det inte ville gå bort, och det tar ju så jävla länge innan det växer ut igen. Så vi tog fram rakapparaten och rakade skinkan på henne. Det var INTE populärt kan jag lova och hon ser ganska rolig ut med vänster skinka rakad;)





Bilderna är tagna av Shaw

Har ni någon gång bara fått lust att slå ihjäl någon? Ni vet en sån där intensiv känsla som går över jävligt snabbt (som tur är!).

Nästa gång jag får en sådan känsla hoppas jag att den --->här<--- personen står framför mig. Han/hon verkar vara en lämplig kanditat och jag hade inte tvekat en sekund.

/Jävligt uppretad amstaffägare