Idag har vi varit på rehab och det gick jättebra. Jag tror att hon får gå ungefär 15-16 minuter med en paus. Det är rätt mycket om man jämför med förut. Då gick hon sakta, kort och med många pauser. Men nu när hon läkt mer så kan man ju köra på lite hårdare så att sladdermusklerna tränas upp lite:)

Efter rehab for vi förbi på storheden för att handla. Där mötte jag två av mina gamla klasskamrater, Marie och Sanna som var där och tränade med deras hundar. Freja fick hälsa på ett par hundar och det gick över förväntan. Dino är hennes gamla kärlek. Hon var väldigt förtjust i honom när hon var liten och han tyckte mest att hon var skitjobbig och påflugen men är påtok för snäll för att säga till:P Jag tror faktiskt att hon kände igen dom lite. För hon brukar inte bli sådär översvallande glad när "främlingar" hälsar på henne. Hon brukar tappa intresset ganska snabbt. Men den här gången var det som sagt, rätt översvallande. Hon var fortfarande lite småkär i Dino och pussades lite med honom:) Sen fick hon träffa Cliff som hon också brukade leka med när hon var liten, där var hon lite spännig men hon gjorde inget tokigt iaf. Ixa var hon däremot inte så förtjust i. Då kom surkärringen fram kan jag tala om! Men Ixa sa ifrån som tur var och jag tror Freja blev lite halv-paff. Hon är inte van vid att någon säger ifrån. Så det var rätt åt surkärringen:P

I början var hon rätt lugn, lugnare än jag trodde att hon skulle vara med tanke på att hon visste att det satt en massa hundar i bilen och både Sanna och Marie hade ute en hund var. Det var i slutet innan vi for som hon blev skitjobbig. Sanna började busa med en hund och då tyckte Freja att hon minsann också skulle få vara med! Så det blev en del gnäll men över lag skötte hon sig över förväntan.

Det var jätteroligt att träffa er och hundarna tjejer!

Efter att både ha varit på rehab och suttit och tittat på hundarna var hon dötrött. Hon hann knappt in i bilen innan hon däckade. Vet ni hur skönt det är att se henne trött för en gångs skull?

Så när vi kom hem så la hon sig och sov ett tag och sen gick vi ut på baksidan så hon fick ligga och vila och sola sig samtidigt. Det ääääälskar hon:)


Det ser tametusan ut som att hon glöder när man ändra kontrasten:)
Våran lilla snygging!


Det var en liten hund (chihuahua blandning?) som sprang runt vårat staket.
Och inte att hon sprang fram!:D *As-stolt matte!*

Senare skulle jag pröva gå en kort promenad med henne. Men hon var så trött och slut i kroppen att jag i princip fick släpa henne runt 10-minuters rundan. Vi gick förbi hundar två gånger också och hon gjorde inte annat än att titta på dom. Det kanske var överskottsenegin som gjorde henne så förbaskat odräglig trots allt? När man har en sjuk hund (när JAG har en sjuk hund) så släpper man på reglerna en del, bara för att det är så synd om dom. Man kan ju inte bråka med dom när dom är ont vet ni:P Men hon vet mycket väl vad som gäller, det är bara ingen prioritering för henne när hon har så mycket energi att hon håller på att sprängas!

Så nu när hon blivit så pass bra så väntar jag bara på att hon ska bli jättemycket sämre igen. Jag har ren döds-ångest på kvällarna och tror alltid att vi ska behöva ta bort henne dagen efter. Det är skitjobbigt att gå omkring och oroa sig när man egentligen vill vara glad för att hon har blivit så pass mycket bättre. Det har tagit oerhört mycket på mitt psyke att ha en sjuk hund. Man dras hela tiden mellan vad man VILL och vad man BORDE göra. Än så länge har det jag vill varit en bra väg för Freja också. Det är väldigt god prognos på den här typen av skador, vi har bara råkat ut för lite komplikationer som vi inte räknat med. Trots alla problem så går vi fortfarande in med inställningen att hon ska bli frisk, både vi och de som jobbar på djursjukhuset. Att dom också tror att hon ska bli frisk gör ju att vi (läs: Stefan) inte oroar oss lika mycket.

Men jag oroar mig så mycket för att jag kommer komma till det stadiet där jag kommer vara tvungen att välja mellan vad jag vill och vad som är bäst för Freja. Jag vet att jag inte skulle kunna leva med att veta att hon aldrig kommer bli bra och alltid kommer ha ont. Men det känns som att jag aldrig någonsin skulle klara mig utan henne.

Jag vet mycket väl att det är många som tycker att vi är elaka mot Freja som utsätter henne för det här. Men hade inte både rehab-personalen och ortopeden sagt att det är en stor chans att hon blir frisk skulle vi inte heller utsatt henne för det. Det är kostsamt på alla sätt och vis att operera, undersöka, rehabilitera, oroa sig, hoppas, vara förtvivlad, att se henne ha så ont som hon haft vissa perioder. Men vi skulle inte utsätta henne för det om vi inte visste att hon med största sannolikhet kommer att bli frisk.

Och nu när det går så pass bra så är jag glad att vi satsade på att få henne frisk. Det är inte bara att gå till rehab en eller två gånger i veckan och röntga benet då och då. Men jag kommer nog aldrig sluta att oroa mig. Jag kommer att oroa mig ända tills hon blir gammal och dör. Och när vi skaffar nästa hund kommer jag också oroa mig. Men det kanske är normalt?

Jag skriver inte det här för att försvara mig på något sätt, jag känner inte att jag behöver göra det. Anledningen att jag tänkte på det är att vi pratade om det när vi var på rehab idag och sen dess har jag inte kunnat sluta tänka på det. Det kan ju vara kul för er att läsa om lite annat än våra 15-minuters promenader ibland:)


Freja glassar i solen:)