Jag har kommit på det, jag har löst problemet!

Nu vet jag precis varför Freja har börjat bete sig så konstigt på sista tiden. Det är för att jag, hennes hönsmamma, går och mår dåligt och är orolig precis hela hela hela tiden. 24-7. Varenda sekund. Piper hon, ja då har hon jätteont och måste tröstas. Haltar hon till, slänger jag mig i princip på golvet och kramar henne med tårar i ögonen för att JAG tycker att det är jobbigt.

Jag tycker så synd om henne. Det är precis därför hon har tagit över allt. Jag nojjar, tröstar, gråter, tycker synd om och fjompar mig med henne.

Efter att jag faktiskt fick insikt i att det var det som var det största problemet försöker jag skärpa mig. Jag måste faktiskt göra det för hennes skull.

Våran första prövning var en gallertrappa. Hon har STENVÄGRAT att gå ned för den förut och fått panikattacker så fort hon närmat sig den uppifrån. Att gå upp för den är inte fullt lika farligt. Men nu skulle vi ned och det hade jag gett mig fanken på.

Jag ställde mig tre trappsteg ned och Freja hade som vanligt panik. Men jag stod bara där och väntade ut henne som att trappan var det självklaraste i världen. Gissa vem som gick ned för trappan efter ungefär 5 minuter?

Jag tror det kommer funka på allt annat också. Jag måste sluta vara så nojjig och tycka synd om henne. Men det är svårt, grymt svårt.