Nu var det ett tag sen jag uppdaterade. Jag orkar helt enkelt inte redogöra för all jävlighet som hela tiden verkar söka sig till just oss.

Vi har börjat om rehab igen (jag kanske skrivit det tidigare?) och går korta och väldigt långsamma pass. Hon blir inte bättre och inte sämre. Så det kanske man ska se som ett framsteg. Men det börjar kännas helvetes frustrerande att stå och stampa på samma jävla ställe hela tiden. Jag vill ha ett rakt svar, även fast jag vet att ett sånt inte finns, på om hon kommer bli bättre eller inte. I Augusti har det gått ett helt år sen operationen och hon är fortfarande inte bra.

Nä just nu känner jag mig bara arg och ledsen. Jag vill bara att allt ska bli bra någon jävla gång. Min oro krossar mig.