Nu är det nog dags att uppdatera igen!

Nu har snön kommit tillbaka och Freja är helt tokig varje gång vi ska ut. Hon är som en snöplog och kör ner nosen i snön och kutar

Hon har blivit otroligt busig på sistone. Vi har spekulerat i varför eftersom hon alltid har varit så lugn och sansad förut. Antingen är det så hon är helt enkelt, en del av mognaden eller kanske trotsen? Eller så kanske det är så att hon var lugn förut eftersom hon hade ont. Nu har hon ju inte ont på samma sätt i benet längre och jag lovar att det inte finns något stopp alls på henne. Nyss fick jag avbryta mitt skrivande eftersom hon fått tag på en toapappersrulle och hon har begått massmord på alla gosedjur som ligger efter golvet här

Den värsta trotsen har som tur var lagt sig. Hon ville ju inte alls lyssna förut och glömde totalt bort hur man gick i kopplet. Med mig är hon oftast snäll, problemet ligger mer i att hon blir så uppspelt om man går med andra hundar och då kan hon dra i kopplet. När hon blir bättre i benet ska vi träna mer på det, hon är ju så våldsam och oförsiktig och jag är skraj att hon gör illa sig mer i benet nu när det börjar bli bättre.

Igår var vi och miljötränade på stan. Hon var mycket duktigare än jag trodde att hon skulle vara och blev bara intresserad av en hund som skällde åt henne. Vi träffade även hennes extramatte, Shaws mamma, som är hundvakt åt Freja när vi ska åka bort och Freja inte kan följa. Freja blev helt till sig och hela rumpan viftade Jag pratade med Shaw senare och sa till henne: Om din mamma hade haft svans hade hon nog viftat lika mycket som Freja Shaws mamma är egentligen allergisk och har astma men hon tål Freja så det är roligt att kunna ha iväg henne dit ibland och se hur glada dom blir (både shaws familj och Freja). Har hon inte varit där på länge får jag sms där det står: Mamma undrar när Freja kommer hit nästa gång? Då brukar vi gå dit bara för att dom ska få mysa lite med henne. Shaw ska skaffa en egen liten amstaff snart också och det ser både jag och Freja fram emot!

Idag ska vi på rehabiliteringen igen. Jag blir så glad när jag är där. Dom är så otroligt snälla och hjälpsamma och det är så värt pengarna att få höra hur mycket bättre det ser ut varje vecka. Hade vi gått hemma och bara besökt veterinären ibland hade jag varit osäker och hela tiden ifrågasatt mig själv. Det är inte få gånger i början som jag har tänkt: Men är hon lite sämre i benet nu?
Det är psykiskt påfrestande att hela tiden gå och vara orolig. Nu när vi är där en gång i veckan så hinner jag inte bli så hispig och jag får bekräftelse om att det ser bättre ut.

För någon vecka sen hoppade hon efter Stefans vante och blev mer halt. Vi fick rimadyl utskrivet som vi skulle ge henne i fem dagar. När hon hade fått tabletterna i några dagar så försvann hältan helt och jag stod som ett fån och bara log och försökte få henne att gå bara för att jag skulle få se henne gå utan att halta. Jag kommer inte ens ihåg ett litet tillfälle då jag sett henne gå utan att halta, så det var en stor grej för mig.

Hon har börjat äta som vanligt nu igen också. I några dagar har hon ätit upp all mat både morgon och kväll så det verkar som att det nya fodret är populärt! Vi köpte ett foder som är bra för lederna den här gången och eftersom hon tycker om det ska vi nog fortsätta ge det åt henne.