Idag har vi varit till Kalix där Stefans familj är och hälsar på hos deras mormor och morfar. Det var meningen att min syster skulle ta hand om Freja under dagen men jag ångrade mig. Inte för att jag inte litar på Alice, absolut inte. Utan för att hon varit dålig i ett par dagar och nästan blivit lite hängig och seg nu under löpen. Om jag hade lämnat henne skulle jag haft dåligt samvete hela dagen och ringt hundrafemtielva gånger för att höra att hon är okej. Jag är en riktigt hönsmamma.

Freja var förvånandsvärt lugn när vi var i Kalix. Stefan har ju många syskon varav 1 av dom är väldigt väldigt hundrädd. Flickan som är hundrädd är 8 år och jag försökte visa henne att Freja inte var farlig. Tillslut lät hon Freja slicka på hennes hand litegrann. Men såfort Freja rörde sig så backade hon undan igen. Men vi kom en bit iaf:) Freja låg mest och sov vid mina fötter och var väldigt lugn runt ungarna, hon satt mest i köket och hoppades att någon skulle tappa något på golvet:P Jag var så stolt över henne!

När vi åkte genom Bensbyn på väg hem (tror det var ungefär där) så såg vi något stort vitt som lufsade målmedvetet på kanten av vägen. När jag uppfattade att det var en hund, pyreneer, så skrek jag rakt ut till Stefan att han skulle stanna. Vi var tvungen att åka fram en bit och vända eftersom vi hade en massa bilar bakom oss och jag var övertygad om att hundstackarn skulle bli överkörd av bilarna bakom. När vi vänt tillbaka vevade jag ned runtan för att kunna locka på hunden och när vi tillslut såg den så slängde jag mig ut ur bilden, lockade på hunden som kom fram glad i hågen. Jag hade givetvis inte vevat upp rutan och Freja SLÄNGDE sig ut genom fönstret för att hälsa på sin nyfunna vän. Jag skrek rakt ut för att jag blev så rädd, det var ju en okänd hund! Pyrren kollade bara på mig som att jag var knäpp och viftade lugnt på svansen medan han nosade försiktigt på Freja! Gud så lättad jag blev. Jag kastade in Freja i bilen igen och tog fram Frejas koppel för att kunna gå till närmsta hus med hunden. När jag kastat in Freja i bilen hade han vänt sig om och fortsatt traska på men han kom när jag ropade på honom som tur var. Jag ringde polisen som inte kunde hjälpa mig och började knalla medan Stefan, Julia och Freja for med bilen till infarten vid huset som låg en bit bort.

Medan jag var påväg mot huset han jag bli riktigt irriterad på bilarna som var framför oss. Dom hade inte visat minsta ansats till att stanna och plocka upp hunden och försöka hitta ägaren. Vad fan är det för fel på folk? För mig är det självklart att göra något sånt. Hade Freja sprungit bort hade jag velat att någon tog hand om henne tills vi hittade henne. Speciellt efter en storväg! Hunden var väldigt lydig och snäll och jag hann bli riktigt charmad av honom medan vi knallade. Tänk om Freja var så lydig?:P

Ingen öppnade i huset vi gick till och när jag börjat gå mot nästa hus så kom en bil och stannade bakom Stefan som hade varningsblinkers på. Det var ägaren som säkert hade hjärtat i halsgropen när vi hade varningsblinkers på! Så allting slutade lyckligt och hunden kom hem tillslut. Ägaren berättade att det var en löptik åt det hållet han var påväg så det är klart att man måste ge sig ut på raggen då;)

När vi kommit hem till Mamma som vi skulle in till innan vi åkte hem till oss var Frejas lugna sida som bortblåst. Hon praktiskt taget slängde sig ut genom dörren precis som att hon hade eld i baken och hon vet mycket riktigt att hon ska stanna och lägga sig ned tills jag säger att hon får stiga ur bilen. Hundracka! Samma sak hände när vi var hemma hos oss och skulle stiga ur bilen. Ja, man kan väl inte vara lydig hela tiden?:P

Nu ligger Freja däckad på soffan efter en hel dag av tiggeri och äventyr. Det är nog dags för oss att gå och lägga oss också.