Vi är tillbaka på ruta ett igen.

Jag vet inte vad det är som har hänt egentligen. Vi har inte gjort något utöver det vanliga men hon har blivit känsligare i benet av att gå på rehab. Hon klarar helt enkelt inte av att gå lika långt längre.

Efter sista gången på rehab var hon rätt trött i benet. Och jag trodde det bara var just det, att hon var trött. Så igår knallade vi upp till mamma och efter det konstaterade jag två saker:
- Hon klarar inte av att gå den sträckan utan att bli ännu mer halt.
- Hon haltar även på höger bak, det är jag helt säker på nu.

Så när jag skulle gå från mamma fick Freja stanna där och sen lifta ned med Stefans föräldrar som skulle hälsa på oss.

Jag har varit jätteledsen, jävligt jävligt ledsen. Jag är fortfarande ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra. Är det vårat fel att hon blivit så dålig?

Jag inbillar mig att hon blivit känsligare av rehab. Hon går över 15 minuter i ganska snabb takt, mycket snabbare än vanligt och hon är alltid alldeles utmattad när vi kommer därifrån. Det är ju efter vi börjat rehab för ett par veckor sen jag har börjat lägga märke till den där "överkänsligheten" som fanns där för några månader sen och jag har trott att jag inbillar mig ända till efter sista vändan på rehab. Alla säger alltid att jag inbillar mig.

Igår hoppade hon ned från våran säng och landade förmodligen fel. Efter det haltar hon jättemycket, även fast hon haltade mycket innan hon gjorde det.

Det känns som att det är slut nu. Jag vet att jag inte ska ta ut något i förskott men jag har legat och grubblat hela natten. Jag har sån ångest, för det här med döden. Jag tror inte att hon får det bättre där, hon har det bra hos oss och jag vill inte se henne sluta andas. Jag vill inte vara med när dom söver henne och veta att det var sista gången hon såg på mig. Hon litar ju på mig och så ska jag ge någon annan lov att döda henne? Jag är så himla rädd.

Nu känns det verkligen att sommaren är påväg! Idag har det varit jättevarmt och Freja har legat ute på baksidan och solat:) Efter ett tag reste hon sig upp, gick in och la sig ned, helt utmattad av värmen. Så vi tog fram vattenslangen eftersom vi ändå höll på att städa och skulle spola av fönsterkarmarna på baksidan. Freja tyckte det var huuur roligt som helst att försöka fånga vattnet och blev lite svalkad på köpet:)









Efter vattenkriget var hon nöjd och la sig i solen för att torka:) Det är så skönt att bo på bottenvåningen och ha uteplats. Det är synd att Freja är så odräglig och sticker från baksidan, annars hade man kunnat låta henne gå in och ut som hon vill. Oftast nöjer hon sig med att strosa innanför staketet, men ser hon är katt är hon bort med vinden. Tur att katterna ofta springer upp i ett träd i närheten istället för att fortsätta springa.

Igår var vi på rehab också. Hon som var där trodde att hon slutat halta men det har hon ju inte, tyvärr. Jag hörde ganska mycket tvekan i hennes röst när vi pratade om hältan. Den borde ju ha försvunnit vid det här laget. Sen sa hon att det såg ut som att hon haltade på bakbenet och att hältan i frambenet såg ut som en ledhälta. Om det är det kommer den väl aldrig att gå över och vad ska vi göra då?

Jag grinade som en tok när vi var påväg hem och tänkte på alla hemska grejer som skulle kunna hända. Varför kan hon inte få bli frisk? Jag hatar det här. Det kanske inte är meningen att vi ska ha hund? Varför finns såna här sjukdomar? Så himla onödigt! Jag vill ju jättegärna ha en till hund så småningom. Men tänk om den hunden också blir sjuk? Det är så jobbigt att oroa sig. Nu kan vi inte annat än vänta och hoppas att det går över. Annars får vi se vad som händer. Jag tänker göra allt jag kan för att få henne frisk.

Idag har vi varit på rehab och det gick jättebra. Jag tror att hon får gå ungefär 15-16 minuter med en paus. Det är rätt mycket om man jämför med förut. Då gick hon sakta, kort och med många pauser. Men nu när hon läkt mer så kan man ju köra på lite hårdare så att sladdermusklerna tränas upp lite:)

Efter rehab for vi förbi på storheden för att handla. Där mötte jag två av mina gamla klasskamrater, Marie och Sanna som var där och tränade med deras hundar. Freja fick hälsa på ett par hundar och det gick över förväntan. Dino är hennes gamla kärlek. Hon var väldigt förtjust i honom när hon var liten och han tyckte mest att hon var skitjobbig och påflugen men är påtok för snäll för att säga till:P Jag tror faktiskt att hon kände igen dom lite. För hon brukar inte bli sådär översvallande glad när "främlingar" hälsar på henne. Hon brukar tappa intresset ganska snabbt. Men den här gången var det som sagt, rätt översvallande. Hon var fortfarande lite småkär i Dino och pussades lite med honom:) Sen fick hon träffa Cliff som hon också brukade leka med när hon var liten, där var hon lite spännig men hon gjorde inget tokigt iaf. Ixa var hon däremot inte så förtjust i. Då kom surkärringen fram kan jag tala om! Men Ixa sa ifrån som tur var och jag tror Freja blev lite halv-paff. Hon är inte van vid att någon säger ifrån. Så det var rätt åt surkärringen:P

I början var hon rätt lugn, lugnare än jag trodde att hon skulle vara med tanke på att hon visste att det satt en massa hundar i bilen och både Sanna och Marie hade ute en hund var. Det var i slutet innan vi for som hon blev skitjobbig. Sanna började busa med en hund och då tyckte Freja att hon minsann också skulle få vara med! Så det blev en del gnäll men över lag skötte hon sig över förväntan.

Det var jätteroligt att träffa er och hundarna tjejer!

Efter att både ha varit på rehab och suttit och tittat på hundarna var hon dötrött. Hon hann knappt in i bilen innan hon däckade. Vet ni hur skönt det är att se henne trött för en gångs skull?

Så när vi kom hem så la hon sig och sov ett tag och sen gick vi ut på baksidan så hon fick ligga och vila och sola sig samtidigt. Det ääääälskar hon:)


Det ser tametusan ut som att hon glöder när man ändra kontrasten:)
Våran lilla snygging!


Det var en liten hund (chihuahua blandning?) som sprang runt vårat staket.
Och inte att hon sprang fram!:D *As-stolt matte!*

Senare skulle jag pröva gå en kort promenad med henne. Men hon var så trött och slut i kroppen att jag i princip fick släpa henne runt 10-minuters rundan. Vi gick förbi hundar två gånger också och hon gjorde inte annat än att titta på dom. Det kanske var överskottsenegin som gjorde henne så förbaskat odräglig trots allt? När man har en sjuk hund (när JAG har en sjuk hund) så släpper man på reglerna en del, bara för att det är så synd om dom. Man kan ju inte bråka med dom när dom är ont vet ni:P Men hon vet mycket väl vad som gäller, det är bara ingen prioritering för henne när hon har så mycket energi att hon håller på att sprängas!

Så nu när hon blivit så pass bra så väntar jag bara på att hon ska bli jättemycket sämre igen. Jag har ren döds-ångest på kvällarna och tror alltid att vi ska behöva ta bort henne dagen efter. Det är skitjobbigt att gå omkring och oroa sig när man egentligen vill vara glad för att hon har blivit så pass mycket bättre. Det har tagit oerhört mycket på mitt psyke att ha en sjuk hund. Man dras hela tiden mellan vad man VILL och vad man BORDE göra. Än så länge har det jag vill varit en bra väg för Freja också. Det är väldigt god prognos på den här typen av skador, vi har bara råkat ut för lite komplikationer som vi inte räknat med. Trots alla problem så går vi fortfarande in med inställningen att hon ska bli frisk, både vi och de som jobbar på djursjukhuset. Att dom också tror att hon ska bli frisk gör ju att vi (läs: Stefan) inte oroar oss lika mycket.

Men jag oroar mig så mycket för att jag kommer komma till det stadiet där jag kommer vara tvungen att välja mellan vad jag vill och vad som är bäst för Freja. Jag vet att jag inte skulle kunna leva med att veta att hon aldrig kommer bli bra och alltid kommer ha ont. Men det känns som att jag aldrig någonsin skulle klara mig utan henne.

Jag vet mycket väl att det är många som tycker att vi är elaka mot Freja som utsätter henne för det här. Men hade inte både rehab-personalen och ortopeden sagt att det är en stor chans att hon blir frisk skulle vi inte heller utsatt henne för det. Det är kostsamt på alla sätt och vis att operera, undersöka, rehabilitera, oroa sig, hoppas, vara förtvivlad, att se henne ha så ont som hon haft vissa perioder. Men vi skulle inte utsätta henne för det om vi inte visste att hon med största sannolikhet kommer att bli frisk.

Och nu när det går så pass bra så är jag glad att vi satsade på att få henne frisk. Det är inte bara att gå till rehab en eller två gånger i veckan och röntga benet då och då. Men jag kommer nog aldrig sluta att oroa mig. Jag kommer att oroa mig ända tills hon blir gammal och dör. Och när vi skaffar nästa hund kommer jag också oroa mig. Men det kanske är normalt?

Jag skriver inte det här för att försvara mig på något sätt, jag känner inte att jag behöver göra det. Anledningen att jag tänkte på det är att vi pratade om det när vi var på rehab idag och sen dess har jag inte kunnat sluta tänka på det. Det kan ju vara kul för er att läsa om lite annat än våra 15-minuters promenader ibland:)


Freja glassar i solen:)

I Torsdags kom Linda hit för att stanna över helgen. Med sig hade hon givetvis Jiddra som är Frejas största idol! Freja har gått på moln under helgen och inte låtit Jiddra vara ifred i många minuter. Och inte har hon blivit mer halt heller! Hältan har snarare blivit bättre faktiskt. Vi var ju på rehab i Torsdags och dom tyckte det såg jättebra ut. Hoppas nu det håller i sig och att hältan försvinner snabbt:)

Igår kom Lindas kompis hit med sin amstaffhane och som jag misstänkte är Freja inte vidare snäll mot hundar hon inte känner. Hon försökte flyga på Bosse flera gånger och var en riktig surkärring. Dessutom vaktade hon sina grejer och Jiddra. Jäkla hund alltså. Hoppas det blir bättre sen när man kan börja ha henne med andra hundar.


Bosse






Motvilligt gillade Freja läget:P

Bosse är nog en av de sötaste Amstaffhanar jag sett! Han har verkligen ett snällt ansikte. Sen var han hur lugn och mysig som helst. Man kunde inte annat än bli förtjust:) Tänk att Freja också varit lugn och sansad en gång i tiden, det var tider de. Haha.

Idag bestämde vi oss för att gå ut och träna och busa lite med Freja:) Eftersom hennes hälta, än så länge, är stabil så testar vi lite försiktigt hur mycket hon klarar utan att bli för halt. Men lite lugn träning tvekar jag inte att hon klarar av.


Snyggning!


"duuuumma mamma, jag vill ha min pinne!"




Freja såg en hund.




Och så ondbenet i vädret:P


BUS!

Det blev inte så många bra bilder, men det här får duga. Det var kul att träna lite med henne. När det inte blir så ofta så tycker både hon och jag att det är extra roligt när det väl händer att vi tränar.

Det är tröttsamt att ligga och lata sig hela dagarna:)

Idag har vi varit ute på promenad i sammanlagt 35 minuter. Egentligen skulle det bli två 15 minuters promenader men den andra fördröjdes i fem minuter eftersom den här damen inte vet hur man ska bete sig när man passerar andra hundar. Nu har det blivit snäppet värre igen. För ett tag sen fattade hon att det lönade sig att ta kontakt med mig istället för att slita, dra och hoppa mot de andra hundarna. Men nu har hon helt plötsligt glömt det:P Fast det kommer nog snart gå till sig igen. Vi måste börja vara ute mer där det går förbi hundar när hon blir friskare. Jag vill inte hålla på och bråka med henne för mycket när hon har ont i benet.

Vi stannade också och tränade lite. Hon är så himla rolig att träna när det precis gått förbi hundar. Då är hon jättetaggad och går skitbra. Men vi är ju ganska begränsade i träningen när hon har ont i benet så det blir mest enkla små övningar. Allt hade varit mycke enklare om hon kunde vara lös. Innan operationen hade jag alltid henne lös. Men efteråt så var vi tvungen att ha henne i koppel och nu skulle jag aldrig våga släppa henne, mest för att hon skulle kunna göra sig riktigt illa. Jag vill bara att hon ska bli frisk så man kan göra saker med henne. Både hon och jag tycker att det är skittråkigt att inte kunna göra någonting annat än 15 minuters promenad och knappt det. Hon kan ju inte ens följa med när man ska till affären för att det är för långt. Jäkla skitben.

Men på Torsdag är det dags för rehab igen och då ska jag fråga vad dom tror om hennes hälta. Kommer det någonsin gå över? Det känns faktiskt inte så ibland.




Grodan:D


Tonårs fasoner att se sådär dryg ut:P


Se så de tinat på baksidan! På bara ett par veckor!


Spanar efter snyggingen som bor på hörnet:P

Jag har varit jättedålig på att uppdatera jag vet! Och jag kommer nog fortsätta vara det i några dagar eftersom jag börjat plugga matte på distans och kommit efter pga att boken inte kom i tid. Det är sjukt svårt att läsa matte utan en lärare som kan hjälpa en, inget distansämne men vad ska man göra? Jag sitter och pluggar minst 5 timmar om dagen men snart är jag ikapp igen:) Och nästa vecka är första provet så det gäller att ligga i och dessutom förstå det man gör. Och det är inte en lätt kombination:P

Freja mår bra och vi har slutat på smärtstillande helt nu efter att ha gått på halva dosen ett litet tag för att se hur hon reagerade. Hon är inte mer halt än vanligt och det känns verkligen jätteskönt! Nästa vecka börjar vi om rehab igen och det ska bli kul att kunna berätta goda nyheter till dom.

Vi var på stan en sväng och miljötränade Freja idag. Det gick faktiskt riktigt bra om man tar hänsyn till hennes överladdade batteri. Jag trodde hon skulle bete sig mycket värre och vilja hoppa mot folk men hon satt mest och kollade läget hur lugnt som helst. Hon hittade en kam på backen som var lattjo som tusan och tog upp den och ruskade på huvudet som en galning. Men den fick hon allt lämna, något besviken:)

Nu ska jag återgå till pluggandet!

Idag har vi varit till Kalix där Stefans familj är och hälsar på hos deras mormor och morfar. Det var meningen att min syster skulle ta hand om Freja under dagen men jag ångrade mig. Inte för att jag inte litar på Alice, absolut inte. Utan för att hon varit dålig i ett par dagar och nästan blivit lite hängig och seg nu under löpen. Om jag hade lämnat henne skulle jag haft dåligt samvete hela dagen och ringt hundrafemtielva gånger för att höra att hon är okej. Jag är en riktigt hönsmamma.

Freja var förvånandsvärt lugn när vi var i Kalix. Stefan har ju många syskon varav 1 av dom är väldigt väldigt hundrädd. Flickan som är hundrädd är 8 år och jag försökte visa henne att Freja inte var farlig. Tillslut lät hon Freja slicka på hennes hand litegrann. Men såfort Freja rörde sig så backade hon undan igen. Men vi kom en bit iaf:) Freja låg mest och sov vid mina fötter och var väldigt lugn runt ungarna, hon satt mest i köket och hoppades att någon skulle tappa något på golvet:P Jag var så stolt över henne!

När vi åkte genom Bensbyn på väg hem (tror det var ungefär där) så såg vi något stort vitt som lufsade målmedvetet på kanten av vägen. När jag uppfattade att det var en hund, pyreneer, så skrek jag rakt ut till Stefan att han skulle stanna. Vi var tvungen att åka fram en bit och vända eftersom vi hade en massa bilar bakom oss och jag var övertygad om att hundstackarn skulle bli överkörd av bilarna bakom. När vi vänt tillbaka vevade jag ned runtan för att kunna locka på hunden och när vi tillslut såg den så slängde jag mig ut ur bilden, lockade på hunden som kom fram glad i hågen. Jag hade givetvis inte vevat upp rutan och Freja SLÄNGDE sig ut genom fönstret för att hälsa på sin nyfunna vän. Jag skrek rakt ut för att jag blev så rädd, det var ju en okänd hund! Pyrren kollade bara på mig som att jag var knäpp och viftade lugnt på svansen medan han nosade försiktigt på Freja! Gud så lättad jag blev. Jag kastade in Freja i bilen igen och tog fram Frejas koppel för att kunna gå till närmsta hus med hunden. När jag kastat in Freja i bilen hade han vänt sig om och fortsatt traska på men han kom när jag ropade på honom som tur var. Jag ringde polisen som inte kunde hjälpa mig och började knalla medan Stefan, Julia och Freja for med bilen till infarten vid huset som låg en bit bort.

Medan jag var påväg mot huset han jag bli riktigt irriterad på bilarna som var framför oss. Dom hade inte visat minsta ansats till att stanna och plocka upp hunden och försöka hitta ägaren. Vad fan är det för fel på folk? För mig är det självklart att göra något sånt. Hade Freja sprungit bort hade jag velat att någon tog hand om henne tills vi hittade henne. Speciellt efter en storväg! Hunden var väldigt lydig och snäll och jag hann bli riktigt charmad av honom medan vi knallade. Tänk om Freja var så lydig?:P

Ingen öppnade i huset vi gick till och när jag börjat gå mot nästa hus så kom en bil och stannade bakom Stefan som hade varningsblinkers på. Det var ägaren som säkert hade hjärtat i halsgropen när vi hade varningsblinkers på! Så allting slutade lyckligt och hunden kom hem tillslut. Ägaren berättade att det var en löptik åt det hållet han var påväg så det är klart att man måste ge sig ut på raggen då;)

När vi kommit hem till Mamma som vi skulle in till innan vi åkte hem till oss var Frejas lugna sida som bortblåst. Hon praktiskt taget slängde sig ut genom dörren precis som att hon hade eld i baken och hon vet mycket riktigt att hon ska stanna och lägga sig ned tills jag säger att hon får stiga ur bilen. Hundracka! Samma sak hände när vi var hemma hos oss och skulle stiga ur bilen. Ja, man kan väl inte vara lydig hela tiden?:P

Nu ligger Freja däckad på soffan efter en hel dag av tiggeri och äventyr. Det är nog dags för oss att gå och lägga oss också.

Idag var vi till veterinären och röntgade Freja igen. Det var jättelång väntetid, den längsta hittills så det tog ett par timmar mer än tänkt! Men vi har egentligen inte så mycket annat för oss. Det är bara tråkigt att vänta:)

Bilden såg bra ut och jag fick en glimt av den på skärmen. Där syntes det ingen större skillnad för mina otränade ögon. Men Veterinären säger att det ser bättre ut iaf. Det mineraliseras mer och mer hela tiden men det ser inte ut som att det sista i "sprickan" kommer läka igen helt på ett tag.

Jag frågade honom om själva hältan som hela tiden håller i sig. Nu verkar det som att den mesta av smärtan kommer från armbågen och det kommer ju förhoppningsvis fixa till sig på rehab när hon får träna upp sig. Men jag har alltid trott att det är själva sprickan i benet som orsakar största delen av smärtan. Där hade jag fel verkar det som. Nu är benet stabilt och kan inte röra sig och därför gör det inte heller ont, iaf inte enligt veterinären. Så nu ska vi inte bry oss så mycket om sprickan och istället fokusera på att träna upp benet så att hon kommer kunna röra sig normalt utan hälta.

Igår började hon halta mer också. Jag vet inte varför hon börjat halta mer eftersom vi inte gått längre än vanligt och hon har inte hoppat eller lattjat på heller. Tvärtom, hon är lugnare nu när hon löper. Som tur är så är hältan inte så mycket värre så det borde gå snabbt tills det går tillbaka till den "vanliga hältan".

Veterinären sa också att vi skulle sluta ge henne smärtstillande hela tiden och bara sätta in det när hon blir värre. Det förvirrar mig lite faktiskt eftersom dom som jobbar på rehab sagt att det är viktigt att hon får smärtstillande och inte har ont när jag kommenterade att hon gått på previcox i 60 dagar och innan det gått på rimadyl hur länge som helst med kortare avbrott. Så rehab tycker att hon ska ha smärtstillande och inte ha ont och veterinären tycker att hon inte ska gå på smärtstillande.

Hur som helst så ska vi ge henne den sista rimadylen vi har hemma som hon gick på för någon månad sen och efter att hältan blivit som vanligt igen ska vi pröva att inte ge henne smärtstillande i några dagar och se vad som händer. Om hon börjar hoppa på tre ben är det ju definitivt inte värt det. Men så långt tror jag inte att det ska behöva gå:)

Idag är det strålande sol här i Luleå för första gången på flera dagar. Det har varit blött och slaskigt på gångvägarna och gråa moln under hela helgen.

Vi har suttit på altanen på baksidan och solat oss lite. Det tyckte Freja var jätteskönt! Hon strosade runt på baksidan och snusade i luften och ställde sig i väldigt fotovänliga poser, så jag tog fram kameran!


Såhär mycke snö var det utanför fönstret för ett par dagar sen.
Nu har det sjunkit en del eftersom det ÄNTLIGEN börjat tina:)

(Klicka på bilderna för att få dom större)

Idag skulle vi ha varit på rehab men Freja har börjat löpa så vi har fått en ny tid om ungefär tre veckor istället. Vi fick tre tider på en gång och det var en vecka mellan tiderna, men förra gången då vi var där pratade hon som jobbade på rehab den dagen om att Freja skulle behöva gå i vatten ungefär 2 gånger i veckan ett tag. Jag får fråga om det när vi ska dit nästa gång.

För övrigt är Freja SKITJOBBIG. Mitt tålamod tar slut flera gånger om dagen och då har jag bara lust att lägga ut henne på blocket för en femma! Jag undrar om det är nån jäkla period eller om hon helt enkelt har blivit såhär odräglig? Det har blivit något bättre nu när vi går ungefär 30 minuter totalt om dagen. Igår blev jag så less på hennes gnällande, skällande och dåliga uppförande att jag bestämde mig för att starta igång projekt "få Freja jättetrött utan att hon behöver röra sig". Vi gick först en promenad och stannade efter gångvägen och tränade lite lydnad. Vi får backa tillbaka flera steg när vi är utomhus och tränar. Allt är ju så mycket roligare än matte! När jag heller kan använda hennes leksak eftersom hon blir för våldsam och hoppar och har sig så är godis vårat alternativ. Lite tråkigt att det ska behöva vara så men vi har ju inget val. Eller? Har ni några tips på icke-våldsamma belöningar?

När vi stod och tränade så kom det förbi två hundar. Freja blev som vanligt helt blockerad men vi har tränat en del på hundmöten och hon skötte sig inte fullt lika dåligt som vanligt. Bara lagom-dåligt:P Det kom även förbi en gubbe och började undervisa mig i hur man tränar hundar! Han berättade bland annat att man inte kunde lära en hund över tre år att sitta. Jag vet bättre än att ge mig in på diskussioner med främlingar som tror att dom vet, så jag nickade och log mest:P Han var iaf riktigt trevlig och Freja satt i utgångsposition brevid mig nästan hela tiden och väntade på att vi skulle börja träna igen:)

Lite senare gick vi ut igen. Den här gången hade vi med oss bollen i repet som är favorit-leksaken. Jag tänkte pröva kampa lite med henne och försöka hålla mig långt ned med bollen så hon slapp hoppa. Det gick faktiskt fantastiskt bra och hon var inte onödigt våldsam. Men jag var ändå försiktig med repet och belönade mest med godis. Hon tröttnade dock väldigt snabbt på träningen och tyckte det var myyyycke roligare att titta på ungarna i lekparken. Det är inte lätt att vara rolig för den här bruttan!

Nu ska vi knalla hem till mamma och pappa och kanske stannar vi och tränar lite efter vägen. Vi får se vilket humör damen är på!

Jag har blivit lite dålig på att uppdatera bloggen igen. Jag vill helst uppdatera varenda eller varannan dag men jag finner ingen motivation när jag inte har några nya bilder att lägga upp. Får fixa bilder när det slutar snöa eller ta några inomhus:)

Nu har det gått några dagar sen vi var på vattenträning och jag tycker inte att hon blivit värre i benet. Det ser faktiskt riktigt bra ut emellanåt! Nu idag tycker jag hon ser mycket "tröttare" ut i benet. Jag vet inget annat ord som passar bättre till det. Så idag får hon bara en promenad. Dessutom har det snöat som tusan sen igår. Vi har väl fått ungefär 2 dm extra snö skulle jag tro och jag är rädd att hon ska halka på isen som är under snön. Minsta lilla grej kan ju betyda flera veckors vila och så kommer vi måsta börja om med allt igen. Men jag börjar faktiskt se ett slut på det här:D Hoppas hoppas hoppas nu bara att hon inte blir tvärdålig nu igen.

Freja har också fått gå en extrasväng på marknaden dagen efter vi var på rehab. Det tyckte hon var jätteroligt och hon var väldigt lugn för att inte ha vistats så mycket i stora folksamlingar förut. Det är ju mycket som luktar och låter konstigt och vissa grejer som hon var rädd för första dagen var inget som helst problem andra dagen vi var där och strosade. Fast renskinnen luktade fortfarande vääldigt konstigt och hon ville gärna gå dit och lukta närmare. Men det fick hon inte:P

Igår började jag pilla i mina skolpapper för att jag skulle leta fram några block eftersom jag ska börja plugga på distans imorgon. Då hittade jag en massa papper som jag trodde hade kommit bort men som jag bara stoppat i en annan pärm. Bland annat så hittade jag enkäterna till våran hundkurs för barn som vi hade sista året på gymnasiet som projektarbete... Eller var det i 2an? Får ni chansen att hålla en hundkurs för barn så ta den! Det var något av det roligaste jag har gjort:D Jag blev riktigt bra vän med några av barnen och brukade stanna och prata med dom om vi möttes efter vägen till skolan flera månader efter att kursen var slut. Barn är så tacksamma att lära, speciellt om dom är intresserade av det dom håller på med och alla var ju intresserade av att lära sig:)

En rolig grej som jag speciellt minns av kursen var när vi körde agility och en pojke skulle försöka lära sin hund att hoppa över ett hinder. Jag förklarade då hur han skulle göra och förklarade samtidigt att hunden inte förstår vad hopp betyder om man inte redan lärt hunden att hopp innebär att den ska hoppa över hindret. Därför kunde han lika gärna säga "gurka" till hunden eftersom den inte visste att "hopp" betydde hopp (Hoppas ni förstår hur jag menar nu:P) Efter det så lärde han först hunden att hoppa över hindret och sen la han till kommandot "gurka" istället för hopp:P Det tyckte jag var lite roligt faktiskt. Haha.

Men tillbaka till Freja nu! Vi ska tillbaka till rehab på Torsdag så vi får hoppas att hon håller sig bra i benet till dess. Men nu känns det faktiskt som att det bara går framåt:)

Idag har vi varit igång ganska mycket faktiskt. Medan Stefan var på arbetsförmedlingen gick jag och Freja en sväng på marknaden i södra hamn och det var jättemånga läskiga saker där. Bland annat ballonger som var uppe i luften helt av sig själv och som prasslade jättehögt. Dom hade grymt stora huggtänder också och försökte hugga Freja flera gånger. Men tillslut så förstod Freja att det bara var vanliga ballonger och att dom inte var sååå läskiga iaf:) Jag stod och klappade dom ett tag och pratade med henne för att hon skulle förstå att det inte var något farligt. Behöver jag säga att folk kollade jättekonstigt på mig?:P Det är inte varje dag man ser någon stå och prata och klappa på ballonger!

Det fanns också jätteläskiga renskinn som luktade riktigt konstigt! Freja låg nästan på backen och skakade när hon var så nära att hon kunde lukta på dom. Men hon skulle prompt fram och nosa på dom. Hennes hals blev ungefär 2 meter lång kan jag lova:P

Vi var även ut på isen en sväng, men jag ville inte gå så långt eftersom vi skulle på rehab och jag vet hur trött hon är efter att vi varit där. Det var också riktigt roligt tyckte Freja! Det var ju massa folk som åkte skrillor och Freja ville så gärna springa efter dom.

Vi mötte också vårat numer största hinder. Hundar! Freja blir oftast helt blockerad vid hundmöten och jag hade knappt något godis och inte heller någon leksak med mig för att avleda henne. Men det gick rätt bra ändå. När hon nu blivit så pass bra i benet så kanske vi snart får börja gå ganska långa promenader med henne och göra av med all uppdämd energi som bara kokar i damen. Då tror jag allt kommer gå mycket mycket bättre!

Efter marknaden så for vi till djursjukhuset. Vi var lite tidiga så vi tränade på att vara på det jätteläskiga bordet i väntrummet till rehab. Sist vi prövade var hon jätteskakig och tyckte det var obehagligt. Men nu när hon hoppade upp själv så var det inte alls lika hemskt! Skönt att hon har vant sig vid borden nu och vet att bord inte är = brotta ned och bli fasthållen med tvång. Det kan också vara = Karra:)

Vi hade förstått att hon skulle simma idag men hon fick gå på bandet med mycket vatten istället. Det gick jättebra och hon har än så länge inte blivit värre i benet alls. Men först imorgon kan jag säga säkert ifall det har påverkat henne negativt.

Så nu är Freja jättetrött och ligger däckad på soffan efter dagens äventyr. Det var länge sen hon var med om såhär mycket på en och samma dag:)

Tänkte bara snöra in ett snabbt inlägg och berätta att vi fått en tid på rehab imorgon klockan 14.30. Freja ska få pröva simma så nu håller vi tummarna på att hon inte blir dålig i benet av det.

Senaste dagarna har Stefan fått sköta prommisarna av Freja. Jag har fått jätteont på insidan av högerknä och utsidan av vänster. Jag har aldrig haft problem med knäna förut så jag är faktiskt lite orolig för vad som kan vara fel. Men förhoppningsvis går det över snart:) Jag kanske får ta över smärtan från Freja så att hon blir helt frisk? Det hade inte varit helt fel faktiskt!

Frejas ben verkar hålla sig bra. Igår var vi på två promenader, fram och tillbaka till mamma och pappa. Det tar ungefär 15 minuter om man går sakta och trots det syns ingen som helst skillnad på hältan! Imorgon ska vi skicka ett mail till djursjukhuset om rehabiliteringen och fråga om en tid. Hoppas hon håller sig bra i benet nu så vi slipper krångla mer. Det är hennes tur att bli frisk nu!

Det blev att vi åkte på amstaff-träffen trots allt. Det var riktigt riktigt trevligt och ett bra initiativ av dom att anordna det här tycker jag.

Jag trodde som sagt att vi skulle få vända i dörren eftersom Freja stressar upp sig. Men det gick över snabbare än jag någonsin kunnat tro. Hon nosade runt i hundhuset och kikade lite på hundarna. Gnällde och sjöng en hel del men det är inget som inte går att bota med lite korv:D I slutet var hon riktigt avslappnad och jag vågade till och med släppa fram henne för att nosa på en annan hund. Hon skötte sig faktiskt bra men var rätt spänd och på sin vakt. Inte så konstigt med tanke på vad hon har fått utstå från våra grannhundar. Dom har skrämt skiten ur henne flera gånger när hon var valp.

Vi prövade träna lite eftersom hon lugnar ned sig snabbare då hon måste koncentrera sig på mig hela tiden. Första gången vi tränar lydnad på hur många veckor som helst (förutom några smyg pass på 5-10 minuter). Hon skötte sig riktigt bra med tanke på att det var fullt av hundar och människor runt omkring. Lite okoncentrerad emellanåt men höll fokus på korta sträckor i linförigheten och... *TRUMVIRVEL* HON LUTADE SIG INTE INÅT OCH TOG STÖD MOT MITT BEN UNDER FLERA VÄNDOR!!!! Woooooohoooo. Sen körde vi lite fjärr medan vi satt och lyssnade på informationen. Hon är snabb i allt men kan ibland vrida lillrumpan åt något håll när hon ställer sig upp. Körde också ställande under gång och det har artat sig jättebra för stumpan. Hon går mycket bättre på träning då det är andra hundar och människor runt omkring. Det är som att hon behöver bli lite uppspelt för att komma igång på riktigt:)

Hennes ben ser bra ut än så länge. Jag och Freja gick hemifrån oss upp till mamma och pappa innan träffen och det tar ca 15 minuter. Så imorgon får vi se hur hon ser ut. Om det ser bra ut så ska vi ta två 10-minuterspromenader och fortsätter det se bra ut efter det så fortsätter vi med det. Vi ska höra av oss till veterinären på måndag och höra om en tid på rehab så vi får börja med det så fort som möjligt. Det ser vi fram emot väldigt mycket!:D


Haha oslagbar bild på våran lilla gris:D Jag kan skratta åt den hur länge som helst.

Det har inte blivit någon uppdatering de senaste dagarna av den enkla anledningen att vi inte har gjort något speciellt alls på dagarna. Freja vilar mycket och vi är lite fega med promenaderna eftersom hon så snabbt blir dålig i benet igen. Men för någon dag sen tog syrran med henne till affären och det tar ca 15 minuter att gå fram och tillbaka. Jag var jätterädd att Freja skulle bli dålig nästa dag men hon har hållt sig fin och hältan har inte blivit sämre alls:) Hur skönt som helst! Men hon fick ändå vila dagen efter ifall att. Helt plötsligt hoppar hon på tre ben och det är definitivt inte värt det, varken för oss eller för Freja.

Imorgon funderar vi på att åka på en "amstaff-träff" på hundhuset här i Luleå. Men jag velar fortfarande eftersom jag vet att Freja lätt stressar upp sig nu när hon har så mycket energi. Det finns inget lagom för den här bruttan:D Stefan tycker att vi ska pröva att åka och gå därifrån om Freja blir för jobbig men jag vet fortfarande inte om det är en bra ide. Det är ju bra träning men samtidigt kanske man ska börja lite mindre? Ja vi får helt enkelt se hur det blir! Det hade ändå varit kul att träffa lite fler amstaffar och deras ägare. Vi får väl ladda med massor av korv om det blir att vi åker:)


Pappa hade gjort köttsoppa och Freja fick jättegoda ben av honom:) hon har nog världens bästa moffa!



Måste även göra lite reklam för fodret som Freja äter. Det är snordyrt men gud så bra det är! Jag vet inte om det funkar till det som det är menat för, alltså lederna, men det är de enda fodret som vi har haft åt henne som hon kan äta sig mätt på och samtidigt hålla sig fin i hullet. Vi fick en rabattkupong av sköterskan på rehab när vi pratade om foder med henne så första säcken fick vi gratis, andra säcken för halva priset och tredje säcken får vi 200:- rabatt på och det gör ju inte det hela sämre:) Vi har fått krångla så mycket med hennes andra foder eftersom hon inte fått röra sig och då blivit för tjock. Det finns ju en gräns för hur mycket man kan minska fodret och det var jobbigt att se henne gå hungrig jämt och ständigt. Efter att vi gått över från royals valpfoder till det vanliga vuxenfodret blev det ju en förbättring men absolut inte så bra som vi hade velat. Så efter det så böt vi till eukanubas foder som är bra för lederna och då blev ju stackarn benig som en get! Men med det här fodret har det inte varit några problem alls och dessutom är det bra för hennes stackars leder. Så tummen upp för det här fodret. Har ni hundar som har problem med lederna så kan jag inte annat än rekommendera det!

Sådär! Nu har ännu ett veterinärbesök avklarats och tro mig, det krävdes blod, svett och tårar. Jag kom ihåg den gamla goda tiden då Freja var en lugn individ som bara satt och kikade på alla hundarna i väntrummet. Det känns som att det bara var en dröm. Nu för tiden tjuter hon, skäller, kastar sig, kråmar sig och försöker så gott hon kan komma fram till alla hundar som är i väntrummet. Det går inte alls att få kontakt med henne och när hon lagt sig ned så dröjer det inte länge innan hon ställer sig upp igen. HUNDJÄKEL! Men så går det när man får sitta instängt i halva sitt liv och inte miljötränas någonting.

Vi fick röntga henne osederad idag och det gick hur bra som helst när både jag och Stefan var där inne och höll i henne. Hon är fortfarande nervös men finner sig snabbare i situationen och vet att det inte är någon ide att streta emot.

Röntgenbilden såg bra ut och det verkar läka mer och mer även om det går sakta. Så det blir ingen mer operation!!! Inte just nu iaf. Vet ni hur lättad jag är? Men jag kan fortfarande inte slappna av ordentligt. För varenda gång jag gör det så får vi ett bakslag. Men huvudsaken är att allt verkar gå åt rätt håll!

Snart ska vi börja rehab igen. Veterinären skulle prata med sjukgymnasten om att simma Freja istället för att gå på bandet. Men vi vet inte hur det blir med det än. Vi skulle skriva ett mail och höra i början av nästa vecka.

Inga bilder just nu tyvärr men jag har varit och köpt rengöring till objektivet idag och efter att jag rengjort ska jag nog pröva ta några foton bara för att fira att den är ren:D